RIKKÄRR
Kärr är en myrtyp där växterna står i kontakt med grundvatt net. Kärren kan indelas i fattigkärr, intermediära kärr, rikkärr. Fattigkärren förekommer i huvudsak i områden med kemiskt sura marker t.ex. i granitdominerade områden. I trakter där rikkärren förekommer är marken mer basisk. Vattnet i rik kärren är också rikt på mineraler. I dessa kärr uppträder olika arter av orkidéer som t.ex. ängsnycklar, blodnycklar, och jungfru Marie nycklar. Även gräsull, tuvsäv, snip och slåtterblomma är vanligt förekommande i rikkärren. Bot tenskiktet i rikkärren domineras av brunmossor. Intermediära kärr utgör mellanformer mellan rikkärr och fattigkärr. Extremrikkärr benämns även kalkkärr och är en typ av rikkärr som endast återfinns i kalkrika trakter. Vattnet i kalkkärren har en hög halt av mineraler, speciellt kalk. Ofta uppvisas kalkutfällningar i kärrets blötare partier. Kalkkärren är väldigt artrika och hyser en rad kalkindikerande arter. Exempel på sådana arter är axag, huvudstarr, jämtstarr, hårstarr, glansvide, flugblomster och guckusko. Brunmossor dominerar i bottenskiktet. Kalkkärren hyser, på grund av sin artrikedom och förekomst av sällsynta ar ter, för det mesta mycket höga botaniska värden.
GAMMALSKOG
På öppna marker som växer igen kommer först lövträd som t ex asp och björk. I gammelskogen är det efter brand eller stormfällning som sådan föryngring kan ske. I lövträdens skugga växer sedan den skuggtåliga granen upp. I början går det sakta. Så småningom, efter ca 100 år, dör de mest kortlivade lövträden. De förut beskug gade granarna växer nu snabbare och bildar en granskog. När granen blir äldre blir den känsligare för svamp- och insektsangrepp. Slutligen dör den, ofta efter stormfällning. I luckorna efter granar som blåst omkull eller dött blir det plats för nya gran- och lövträdsplantor. De nya träden i luckorna konkurrerar om utrymme och näring. I den orörda gran skogen blandas träd av alla åldrar med stubbar och kullfallna stammar. En sådan här utveckling av granskog kan nästan bara ske i brandskyddade områden. Brandhärjas området dör i stort sett all gran eftersom barken är för tunn för att skydda mot elden. Då ligger åter marken öppen för lövträden.
Knottlarver
BÄCKEN
Längs det rinnande vattnet, i den skuggiga ravinen, vid bäckens surdråg och kärrkan ter finns en mycket artrik och variationsrik miljö skild från den omgivande skogen. Bäcken är ofta beskuggad av täta buskage och ett slutet kronskikt. Den skyddade och ofta fuktiga miljön har vanligen klarat sig från både skogsbränder och kalhuggning un der historiens lopp. Ofta är tillgången på döda träd och liggande stammar stor. Den höga och jämna luftfuktigheten och orördheten gör att man hittar sällsynta mossor, lavar och svampar i bäckraviner. Bäcken med omgivande vegetation är en reträttplats för många trängda arter och ger möjlighet för djur och växter att sprida sig mellan olika skogsbestånd. Bäckens vatten har sitt eget djur- och växtsamhälle. Miljön är mycket känslig för solinstrålning, uttorkning, näringsläckage, uppdämning och igenslamning.
Nattslända i olika utvecklingsstadier
FLOTTNING
Trävaruhanteringens framväxt under 1700 och 1800-talen kom att ge Norrlands skogar ett ekonomiskt värde, vilket inte var möjligt utan de billiga transportleder som vatten dragen utgjorde. De första flottningarna gjordes utan fasta byggnationer. Tillfälliga an ordningar byggdes med hjälp av flottgodset för att leda timret vid besvärliga passager. Det var landtimmer och styrbrötar som lades ut. Vid flottningens avslutning för året revs dessa anordningar och timret som anväts fick följa med i flottningen. Så småningom när f lottningen fick en större omfattning blev det nödvändigt att göra ordentliga rensningar av strömfårorna från stenar och andra hinder och anlägga fasta anordningar för att kunna kontrollera timrets väg och utjämna vattenflödet. Med tiden bildades särskilda flottnings bolag som mot avgift ombesörjde flottningen för de som utnyttjade flottleden. !880 fick f lottningen en egen stadga och en egen lagstiftning. Flottningsbolagen ombildades till f lottningsföreningar. De lämningar man idag påträffar är ofta i mindre vattendrag, där flottningen upphörde tidigt och någon upprensning inte skett. Den del av konstruktionen som gjorts i sten är ofta det enda som finns kvar, men man kan även hitta mer eller mindre förmultnade trä konstruktioner av dammbyggnader och flottningsrännor.
FÄBODVALL
Till fäbodarna fördes kreaturen på somrarna för att spara betesmarkerna kring byn. Krea turen vallades i skogarna runt fäboden och av mjölken framställdes ost, mese och smör. Säsongsmässig fäboddrift är mycket gammal. Fäbodar nämns i de medeltida landskaps lagarna, och arkeologiskt utgrävda fäbodar finns från järnåldern. Flest fäbodar fanns på 1800-talet. Till fäboden, eller ”buan” som det också kallades, flyttade man vanligtvis i början av som maren och där stannade man fram till slutet av september. Ofta var det kvinnor som hade det tunga och ansvarsfyllda arbetet som bopiga. Det förekom också att yngre pojkar och f lickor fick tjänstgöra som vallhjon. Arbetsdagen började tidigt, ibland redan vid femtiden på morgonen. Kreaturen skulle mjölkas, fähuset skulle mockas och sen skulle djuren ut på bete i skogen. Mjölken skulle tas om hand, och av den framställdes bland annat ost, mese och smör. Allehanda föremål skulle tillverkas såsom björkvispar, slevar och grötkräcklor. Dagarna var långa och fyllda av arbete.
KOJA
Granen äuKolningen var ett slitsamt göra där vaknätterna var långa och många. Milan kunde aldrig lämnas utan tillsyn utan måste ha ständig passning så att den inte brann upp. Om man var två stycken, kunde man sova i skift, men var man ensam kunde man inte stänga mer än ett öga i taget. Skogskojor användes oftast för tillfäl liga övernattningar eller vid säsongs arbete. De användes av skogshuggare, timmerkörare, flottare och kolare. Vissa kojor uppfördes också för jakt och fiske. Kojorna var ofta av enklare slag med stampat jordgolv. Inredningen bestod av en uppbyggd härd och någon eller några sängplatser
KOLMILA
Kolning var vanlig från slutet av 1600-talet fram till slutet av 1940-talet. Under andra världskriget hade kolningen ett kraftigt uppsving. De sista milorna i Sverige anlades under 50-talet. Träkolen användes vid järnframställning. Idag är träkol helt ersatt av stenkol. Träkolen framställdes genom upphettning av ved med ett begränsat lufttillträde. Vid 270º C kolar veden. Tjära och gas försvinner och kvar blir praktiskt taget rent kol. På bilden ser du en resmila i genomskärning. I kolbottens mitt är en kraftig påle rest, den så kallade kungen. Runt denna har sedan veden rests. Intill kungen är en öppen trumma sparad för att användas vid tändningen av milan. Veden är täckt med ris och längst ut jord eller kolstybb, allt för att minska lufttillförseln. Spåren efter gamla kolmilor kännetecknas ofta av cirkelformade ytor som är bevuxna med gran och al. En bit ner i marken kan man ibland hitta rester av kol.
LÖVBRÄNNA
En lövbränna är ett skogsbestånd som utvecklats naturligt efter brand. Lövträdsandelen är påtagligt högre än i den omgivande barrskogen. Trädslagsblandningen i en lövbränna domineras av asp, glasbjörk, vårtbjörk och sälg. Löv trädsskiktet är oftast likåldrigt, men enstaka tallöverståndare kan finnas. Fältskiktet präglas av friska vegetationstyper. Det är inte ovanligt att lövbrännorna är grovt ytblockiga och f inns i en mer eller mindre brant västvänd sluttning. Vissa lövbrännor kan ha iögonfal lande klena lövstammar och ändå innehålla sällsynta arter. När brännan är ung dyker ofta rödlistade insekter upp, och den döda veden drar till sig hackspettarnas intresse. Där el den dragit fram varsamt kan äldre lövträd med rödlistade arter förekomma. Med tiden övergår lövbrännorna till lövrik barrnaturskog.
STENÅLDERSBOPLATSER
Stenåldersboplatser utgör spår efter en rörlig jakt- och fångstbefolkning. Det finns om kring tvåtusen kända boplatser i länet, varav de äldsta är daterade till 6000-talet f. Kr. Stenåldersboplatser påträffas vanligen vid sjöstränder och vattendrag, men förekommer även i skogsmark och på kalfjället. Stenåldersboplatser har vanligen avsatt få synliga spår. De känns oftast igen av boplatsmaterial som påträffas ytligt under mossan eller ligger framspolat på stränder. Boplatsmaterialet utgörs av avfall från tillverkning av stenredskap, så kallade avslag, och ansamlingar av skörbränd sten (skärvsten). Skörbränd sten är ste nar som upphettats och därefter spruckit sönder. Kokgropar syns vanligen som runda gropar eller svackor i marken med en vall kring kanten. I gropen finns sot, kol och skörbrända stenar. Härdar har anlagts från förhistorisk tid till nutid och förekommer därför i många varian ter. Härdar kan vara helt stenfyllda eller endast utgöras aven stenkrets. De förhistoriska härdarna ligger ofta vid vattendrag. De består av skörbrända stenar och är ofta övertor vade och täckta av vegetation. Boplatsvallar Ibland visar boplatsvallar var iangstfolket hade sina bostäder. Boplatsvallar kallades tidi gare för skärvstensvallar. De syns som runda eller ovala försänkta golvytor, omgivna av f lacka och ibland meterbreda vallar. I vallarna brukar det f innas stora mängder skörbränd sten samt avfallsprodukter som ben och trasiga redskap.
Granlåga med vedsvampar
Den mindre korsnäbben matar sina ungar med granfrön och anpassar häckningen efter när det är lättast att hitta kottar med mogna frön. Korsnäbben bänder upp och klyver kottefjällen med sin näbb, så att fröet kan petas ut med hjälp av tung an. Granlåga med vedsvampar Gran
GRAN
Granen är vårt vanligaste träd och växer där det är god tillgång på näring och vatten. På grund av de ytligt liggande rötterna blåser den lätt omkull. Den kallas då för ”låga” och blir en livsviktig miljö för många av granskogens organismer och alltså för den biologiska mångfalden. Det behövs ständigt nya lågor eftersom varje art bara kan leva på lågan un der ett visst nedbrytningsstadium. Det kan ta upp till 200 år innan lågan är helt förmultnad och nya granplantor kan börja växa på resterna av den näringsrika lågan. Granen blommar i början på sommaren. Det gula pollen lagret som syns på vattenytor kommer från hanblommor na. När honblomman befruktats utvecklas en kotte, som mognar under hösten och vars frön faller ut soliga vårvin terdagar när kotten spricker upp
Grankotte och frö. Fröet är fäst vid en egen ”vinge” som gör att det kan flyga långt innan det landar.
SKVALTKVARN
lPå denna plats har det funnits en skvaltkvarn. Det fungerade på så sätt att bäcken dämdes med hjälp av sten, stockar och jord. Genom en lucka släpptes vattnet ut i en vattenränna av brädereller sten. På en träaxel var ett vattenhjul fastsatt Detta var själva ”motorn” i kvarnen. Längst upp på träaxeln satt kvarnhjulen som malde säden till mjöl. Säden tömdes ner i en tratt som satt ovanför kvarnhjulen. Ibland kunde stenarna vara kringbyggda med en låda som hade en öppning där säden rann ut.
Tratt Kvarnstenar Träaxel VattenhjuL
SUMPSKOG
Den försumpade skogen har hög grundvattennivå. En del sumpsko gar växer dåligt på grund av stil lastående och syrefattigt vatten. Vissa marker kan däremot ha hög produktion tack vare rörligt och syrerikt vatten. De flesta av sumpskogarna i våra trakter har dikats i flera omgång ar. Toppar i dikningsaktiviteten in träffade 1914, 1933 och den sista och högsta 1984. I dag förekom mer skogsdikning och avverkning i mycket liten omfattning i sump skogar. Sumpskogarna har goda livsmiljöer för mossor och lavar. Grodor och skalbaggar trivs bra här. Vill vi finna tjäder, järpe, lavskrika och tretåig hackspett, kan det vara lämpligt att bege sig till sumpskogen.
TJÄRDAL
Den vanligaste typen av tjärdal var trattformad. Tratten byggdes upp av små stockar på snedställda underlag, i en backsluttning. På insidan kläddes tratten med näver, som lades på samma sätt som takspån så att tjäran kunde rinna neråt. Från trattens botten gick tjärstocken, där tjäran skulle rinna i. Veden till tjärdalen höggs av gamla tallstubbar. Det skulle vara korta längder (20-30 cm). Veden packades stående efter dalens sidor. Vedläggningen fortgick tills dalen hade formen av en rund kulle. På veden lades sedan ett lager granris och ovanpå detta blöt mossa. Efter detta arbete tändes tjärdalen. Det första som rann ur tjärstocken var tjärsvetten, en tunn vattnig tjära. Denna skulle tas tillvara då den ansågs bota invärtes sjukdomar. Tjärsvetten blev efterhand tjockare och övergick till ren tjära. En dal med 2-3 meters diameter brann ca 16 timmar och gav cirka 30 liter tjära.
ASP
I Sverige finns bara en art av asp. Aspen är på många vis något av Norrlands ädellövträd. I dessa trakter kan aspen ibland bli upp till 200 år gammal. Inget trädslag har så många insekter, lavar, svampar och mossor knutet till sig, totalt minst 800 arter. Vår asp är världens mest utbredda lövträdsart.
Förr använde man virket till takspån, stängsel, skålar m.m. I dag används aspvirket till tändstickor, möbler, leksaker och emballage. Aspens bark och löv kan användas till att färga garn med. Barken ger garnet svart färg medan löven färgar garnet kraftigt gult. Förr användes barken som avförings medel och löven till hjälp mot diarrè. Älg, får, getter och hästar äter med god aptit av trädets löv, kvistar och bark.
Aspticka är en gråsvart, hovlik ticka som parasiterar på asp. Ofta finns fåglars bohål just i anslutning till as ptickor. Veden är där rötad och mer lättarbetad för hålbyggare som t.ex vissa hackspettarter. Förr använde man virket till taksp
FÅNGSTGROPSYSTEM
Fångstgropar för fångst av älg och vildren är vanliga fornlämningar i våra skogsmarker och berörs därför ofta av skogsbruksåtgärder. I Jämtlands län f inns omkring 13 000 registrerade fångstgropar men det verkliga an talet är säkert mycket högre. De äldsta daterade fångstgroparna är från stenåldern. Fångstmetoden förbjöds i lag 1864. Fångstgropar kan ligga ensamma eller glest spridda inom ett område. Men ofta är de anlagda i långa rader och bildar system som kan vara flera hundra meter eller kilometer långa. Systemen har spärrat av viktiga viltstråk. När groparna var i användning fanns det någon form av stängsel av slanor eller fällda träd mellan groparna. Groparna var täckta med ris så att djuren inte skulle upptäcka dem. Idag ser vi fångstgroparna som runda eller ovala gropar i marken, 0,5 - 2 meter djupa. Den uppskottade jorden ligger som en vall runt gropens kant. Det f inns även gropar som var avsedda för vargfångst. Varggropar påträffas vanligen i skogskanter nära bebyggelse. Groparna är i regel runda, 5-10 meter i diameter och om givna av en låg vall. När groparna var i bruk var väggarna klädda med trä eller kallmurad sten för att hindra vargarna att ta sig upp ur gropen.
